Att fotografera med en 103 årig hålkamera

CSC_0885-min
Piccolette från 1919 & Vest Pocket Kodak från 1913

. . . är riktigt coolt!

Min fascination för gamla kameror åsidan så var det faktiskt en av de mest intressanta sakerna som jag gjort, vilket var att jag via ebay köpte en antik Vest Pocket Kodak som använts i Första Världskriget och som jag bestämde mig för att skjuta en film med. Det här var min första analoga kamera och alltså den kamera som jag lärde mig att ‘skjuta film’ med. Udda val? Ja, antagligen.

Jag är en väldigt historieintresserad person och det hela började med att jag såg en dokumentär på Kunskapskanalen om Första Världskrigets glömda fotografer, den här närmare bestämt. Berättelsen om hur helt vanliga människor förde med sig kameror ut i kriget för att dokumentera vad som de trodde skulle bli ett äventyr eller en ärofull resa mot seger fascinerade mig, för i efterhand vet vi att livet i skyttegravarna var ingendera.

Fotografier är berättelser, de är stunder som någon genomlevt och valt att bevara för eftervärlden av olika skäl. Att fotografera är att skapa en utopi brukar en del säga, med det menas att man fotograferar glada stunder, vackra miljöer, trevliga människor och glädjefyllda ögonblick för att det är just de stunderna ur sitt liv som man vill minnas. Så kort sagt kan man säga att dina föräldrars eller mor- farföräldrars fotoalbum speglar en utopi, bra saker som de bestämde sig för att de ville minnas, en berättelse fri från livets negativa sidor. I de bilder som skapades av människorna som drog ut i kriget år 1914 kan man se hur soldaternas bilder börjar med att spegla en utopi ‘a jolly good adventure’ som sedermera övergår till en dystopi allt eftersom krigets fasor växer sig allt värre och illusionen av ett äventyr ersätts av verkligheten. Ändå valde en del individer att fortsätta dokumentera sina traumatiska upplevelser, varför gjorde dom det? Fotografier väcker många frågor men skänker ytterst få svar. Endast människan bakom kameran kan förklara varför denne valt att fortsätta fotografera.

Vest Pocket Kodak var den mest populära kameran bland de engelska soldaterna som drog ut i kriget och den blev känd som Soldier’s Camera och kom att memorera många soldaters personliga upplevelser av kriget. Många personer samlar saker för att de är sällsynta, dyra eller anses vara åtråvärda. Jag är inte så mycket för sånt. Om ett föremål har en intressant historia så intresserar det mig, för en sak är egentligen ingenting utan den mänskliga historien, dess kontext, de historier som format föremålet och gett det en karaktär, ett bruksföremål blir med den mänskliga historien till något mycket större, ett kugghjul i en större berättelse. I kameravärlden är Leica och Hasselblad namn som klingar högt, fina kameror som tillverkas i små upplagor. Vest Pocket Kodak däremot är det ingen som känner till, ändå har den tillverkats i ca 1.7 miljoner exemplar och varit med om att dokumentera en av världens största konflikter för eftervärlden. Utan den skulle mycket av WW1 gestaltas som ett par textrader i läroböckerna, som ännu ett krig som utkämpades mellan nationer och dess ledare. Vest Pocket Kodak gav människorna som deltog i själva kriget en talan, och tack vare bl.a. den så vet vi vad de fick genomgå och vilka landskap och miljöer som dom upplevde samt vistades inom. Det är en kamera som bär på mycket historia, en simpel kamera men som ändå haft en så stor inverkan på historien, en historieskapare som kan bli din för den ringa summan på 18£.

Det är en intressant kamera att hålla i, för att vara en bälgkamera från 1913 så känns den väldigt gedigen, den är gjord helt i metall och är omsorgsfullt ihopsatt. Ihopfälld är den inte större än en smartphone. Genom att ta bort ena sidoplåten för man in filmrullen i kameran, vilket kan vara lite pillrigt men inte överdrivet svårt. Med en liten nyckel skruvar man fram filmen för hand för att mata fram nya negativ.  Bländare och slutartid sitter längst fram på kameran kring ‘objektivet’, bländaren är väldigt pedagogisk och har inga siffror utan enbart lägen baserade på väder och avstånd, t.ex. ”Marine”, ”Distant view”, ”Average view” eller ”Portrait”. När jag först fick kameran i brevlådan så blev jag sur, för jag trodde att linselementet hade ramlat bort då det inte fanns något glas i objektivet. Jag lärde mig senare att det faktiskt var så kameran skulle vara, för det var en ‘hålkamera’ och det framkom att kameror egentligen inte behöver objektiv, glaset är bara till för att fokusera ljuset så att bilderna blir skarpa. I en hålkamera har du bara ett litet hål som du styr storleken på med hjälp av bländaren, principen bakom en hålkamera är att fånga det som ljuset återspeglar, ett litet hål som släpper in ljus i ett mörkt rum skapar en camera obscura effekt som är ett optiskt fenomen som skapar spegelbilder av utsidan när ljuset pressas in i mörka utrymmen. En bälgkamera är egentligen ett portabelt mörkt rum med ett litet hål framtill, en camera obscura. På dess motsatta vägg blir det en spegelbild av världen utanför.

Att lära sig fotografera med en historisk kamera tillika en hålkamera var en fascinerande upplevelse. Det var som att få uppleva en bit av historien, ‘det var så här som många kulturhistoriska fotografier skapades, det här är varför dom ser ut som dom gör’. Känslan går inte riktigt att återberätta i ord, det är något som man själv som historieintresserad måste uppleva. Jag upplevde en känsla av ‘history in the making’ så att säga. Det var en rolig upplevelse att lära sig skjuta analogt med en 103 år gammal kamera, vars den befann sig för 100 år sedan kan jag bara föreställa mig, antagligen i Frankrike på Västfronten där någon soldat brukade den, drygt 10 år före någon av mina mor- eller farföräldrar ens var födda.

Bildresultatet blev faktiskt väldigt intressant, även om enbart en tredjedel av exponeringarna blev något som gick att urskilja. Fast av de bilder som blev något så har ett par kommit att bli några av mina nya favoritbilder, dom har en ‘historisk feel’ kring sig. Jag har planer på att skjuta en till film med kameran men 127-film kostar närmare 200kr… per rulle. Det är lite kostsamt, så jag får se när jag bestämmer mig för att klicka hem en ny rulle. Det är bara 12 exponeringar per film så man får se till att välja sina fototillfällen med omtanke.

vpk01-min vpk04 (1)-min

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: